I torsdags, den 7 maj, gick min far hastigt bort. Min mamma, mina syskon och jag tog farväl av honom i hemmet. Han var så fin. Min fina, fina pappa. Alldeles nyrakad, nykammad, klädd i skjorta och fina byxor.
Och där låg han. På golvet brevid sin säng, på sidan och hade dragit ner en liten kudde som hans huvud vilade på. Jag är så tacksam att han fick ett värdigt avslut. Han slapp trilla ihop ute på gatan bland främlingar. Eller på ett sjukhus i ett vitt rum, pipande apparater, vitklädda människor och stress.
Med tre hjärtinfarkter i bagaget är det troligtvis hjärtat. Men han hade ett sådant fridfullt uttryck i ansiktet att det nog gick fort. Såg ut som om han sov.
Vi fick ha honom hemma så länge vi ville. Vi grät, mindes och pratade. Tog farväl. Sedan ringde vi samtalet och de kom för att hämta honom.
Nu är han borta. Men han finns hos oss. Alltid.
Pappa, jag älskar dig.
3 kommentarer:
Älskade vännen. Det finns inga ord som tröstar, men den tid ni haft tillsammans finns alltid kvar. Ta hand om varandra och ring när du vill om du behöver prata. Största kramarna!
Jag beklagar, Anna! Kramar Nina
Det är fint att det blev så ljust.
Kramar till er alla!!
Skicka en kommentar